Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Hälsingeresan’ Category

3312

Då har vi slutligen kommit fram till den avslutande delen i den så kallade ”Hälsingetriologin”. Idag ska ni få läsa om mitt möte med den mytomspunna  Svartån. Ett möte som kanske inte riktigt blev som jag trodde, men som också är värt att berätta om, ty livets stigar äro outgrundliga. Dagens inlägg består av mina dagboksanteckningar från den 23 och 24/8. För att läsningen ska bli så autentisk som möjligt har ingenting i texten redigerats, har därför överseende med märkliga meningsbyggnader, syftningsfel, tempus och dylikt.

3308 3309

Fredag 24/8 (Eldpallkojan)

Efter en förmiddag med bad, träslöjd och många goda skratt, begav sig Max iväg mot Uppsala och jag påbörjade den hittills tuffaste vandringen. Färden gick längs den vackra sjön Skalens västra strand. Stundtals hade jag en stig att följa men mestadels var det obanad terräng över stenar, klippor och blåbärsris. På ett ställe skrämde jag upp en flock orrar i ett träd. När jag äntligen fick fast mark under fötterna, dvs en grusväg, var det inte långt kvar till Svartån. Mitt första möte med ån skedde vid vindskyddet vid namn ”Porten”. Omedelbart såg jag två fina vak på vattenytan. Riggade spöna och tog mig upp till ett ställe där jag på kartan sett att ån skulle korsas av en väg. Mycket riktigt! Vad jag fann var Eldpallkojan (där jag nu sitter) och kvällens sovplats var utsedd.

3319

Jag fiskade av varenda hölja, ström, sandbank med en precision som jag aldrig tidigare varit kapabel till. Spöt och rullen var som min förlängda arm men hur jag än kastade och oavsett vilken typ av fluga som satt i längst ut på tafsen, så högg det inte. Besviken tog jag på mig ryggsäcken och vandrade åter mot kojan där jag skulle sova.

3311 3313 3314 3316 3317

Natten var kall, mycket kall. 00:38 och 04:36 vaknade jag av att elden slocknat och behövdes tändas på nytt. Det fanns dessvärre ingen ved så jag fick använda surt björkträ. När jag steg ut ur stugan på morgonen fann jag färska vargspår* i leran utanför trappan. Nu har jag ätit frukost men kroppen känns inte i form. Måhända har jag ätit och druckit för lite och sovit dåligt. Det är spännande att se hur kroppens vakenhetsgrad ställer om sig på kvällen/ natten när man befinner sig i vildmarken. Jag är på helspänn och reagerar på minsta rörelse. Får se om jag orkar fiska idag. Känner mig matt i kroppen och oinspirerad i huvudet. 18:34 går bussen från Mållångsbo till Edsbyn. Inatt ska jag sova på vandrarhem.

Lördag 24/8.

Gårdagen var inte som andra dagar, på många vis. Vaknade med feber och overklighetskänsla. Insåg att något mer fiske inte var aktuellt och satsade på att bli frisk istället. Låg och sov och drack vatten fram till klockan 15 då jag begav mig mot Mållångsbo där bussen skulle gå vid 18:34. Framme i Mållångsbo vid kl 16 och hade således 2½ timma att slå ihjäl. Satt vid sjön Mållångens strand och halvsov/läste. Träffade ett äldre par som hade en stuga vid sjön och som nog tyckte rysligt synd om mig. De beklagade att de inte kunde skjutsa mig till Edsbyn men gav mig två nektariner. Det slår mig hur många trevliga människor jag träffat på den här resan. Med en ryggsäck på ryggen blir man ett allmänhetens villebråd vilket är härligt. Laddade telefonen på Konsum i Edsbyn och tog bussen till Ovanåker. Åh, så ljuvligt att krypa ner i nya laken i ett varmt rum. Skogen och vildmarken i alla ära men uppvärmda hus är trots allt en utmärkt uppfinning. Det blev alltså bara halva Svartån som fiskades denna gång och resan överlag blev väl inte riktigt vad jag hade hoppats på i förhand. Lärdomen av denna resa blir följande:

  • Unna dig att bo på vandrarhem varje natt.
  • Ät riktig mat
  • Boka en guide med god lokalkännedom
  • Bo inte ensam i en oisolerad stuga när det är minusgrader på nätterna.

3321

Epilog

Som ni förstår hann jag bara fiska halva ån, dvs sträckan Svartströmmen-Kvarndammen, vilket ger mig en anledning till att åter besöka ån. Ån i sig var väldigt vacker och tilltalande men märkligt nog såg jag inte skymten av någon fisk förutom de två vaken i Portströmmen. Möjligen var jag där vid fel tillfälle (som vanligt). Natten i kojan var verkligen karaktärsdanande. Efteråt fick jag reda på att just den natten var årets första frostnatt i Hälsingland..

Även om den nya vattendomen från 2001 tvingar kraftbolaget att släppa minst en kubikmeter vatten i sekunden under perioden maj-september så måste man komma ihåg att Svartån fortfarande är hårt reglerad . Troligtvis är det väl så att vattenflödet stiger under resterande delen av hösten och vintern eftersom elen är dyrare då…vad som händer med fiskens rom när vattenmängden flödar kan ni ju själva räkna ut..

Som jag skrivit tidigare var ån väldigt vacker och de personer som jobbar med att återställa den ska verkligen ha en stor eloge!

Hoppas ni uppskattat denna reportageserie. Även om den inte bjudit på någon fisk så tycker jag ändå att ni läsare fått en bra inblick i hur många gamla fina fiskevatten ser ut idag när kraftbolagen härjar hänsynslöst.

* Det var rävspår utanför stugan.

Annonser

Read Full Post »

DSC_1688

Onsdag 21 augusti

Efter vistelsen i flottarstugan styrde vi kosan mot Edsbyn och Hans Lidmans museum. Återigen förlitade vi oss på lokaltrafiken och den gjorde oss icke besvikna. Lidmans avdelning som var inhyst i Edsbyns museum var verkligen trevlig och givande. Förutom möjligheten till att läsa ett flertal av hans mer sällsynta böcker, gavs man även chansen att titta på en mängd svartvita naturfoton som han tagit under sina resor. Ett besök rekommenderas!

Vi lämnade Edsbyn och gav oss iväg på ett riktigt äventyr. Nu var kompassnålen riktad mot sjön Bornasen och vi förberedde våra spänstiga kroppar på 1,4 mils vandring i ren och skär vildmark. När vi kom och vandrade på en dammig grusväg möttes vi plötsligt av en bil som tvärnitade. Ut flög en man som hade plockat blåbär och som på bred dialekt undrade varifrån vi kom och var vi skulle vidare. När vi avslöjade vår destination tog han sig för pannan och omöjligförklarade rutten. Sekunden efter fick han tag i vår karta och vecklade ut den på motorhuven. Febrigt granskade han kartan och kom slutligen framtill att projektet kanske ändå var genomförbart. Innan han tryckte gasen i botten och försvann nedför vägen utbrast han olycksbådande:

– Ni är en månad sena grabbar, vattnet är alldeles för varmt!

Ännu en gång hade vi stött på en lokal hjälte med oroväckande uppgifter angående fisket! Trots detta smolk i glädjebägaren var vi glada över det energiska mötet och vi fortsatte att vandra. Färden gick genom mörka granskogar, sorgliga kalhyggen, fuktiga kärr och förbi små timrade stugor som tycktes utslängda på måfå i skogen. Vid ett tillfälle skrämde vi upp en tjäder, som i sin tur sånär skrämde livet ur oss, och strax därefter smög vi oss på en kraftig älgko som stod och tuggade i sig sälg i en glänta.

DSC_1646

Framåt kvällen kom vi slutligen fram till vårt mål Bornasen som visade sig vara en mycket vacker sjö. Ett vindskydd vid sjöns sydvästra strand fick bli vår sovplats och vi gjorde upp en rejäl brasa för att få upp värmen. Vi lösgjorde en båt och rodde ut. Vattnet var alldeles kristallklart och runt sjöns kanter fanns ett flertall vassruggar och timmerstugor. Då sjön höll både öring och röding använde vi oss av spinnspön och spinnare för att locka till hugg. Vi ömsom kastade och ömsom drog efter båten men ingen fisk verkade attraherad av våra beten. Skymningen lade sig hastigt över sjön och den glödande solen ersattes av en stor och grann fullmåne som strödde sitt silver över vattenytan.

När klockan var över midnatt tröttnade vi på att kasta och valde istället att bara lägga oss i båten för att vila en smula och insupa den fantastiska hälsingenatten. Vi hade inte legat i många minuter innan ett karaktäristiskt ylande steg från sjöns nordvästra hörn.

– Hör du, det är en varg!

Med ens blev vi klarvakna och satte oss upp i båten. Hade vi verkligen hört rätt? Vi hann inte börja tvivla förrän ylandet hördes ännu en gång och denna gång besvarades det av en annan varg lite längre bort i fjärran. Tack vare att vi låg i en båt mitt ute på sjön så kände vi ingen skräck, snarare fascination! När en tredje varg, med ett knappt hörbart ylande,  svarade de övriga två från den norra sidan av sjön, var upplevelsen fullständig. Att få vara med om detta var en ynnest och en oerhört fin naturupplevelse.

Vi rodde tillbaka till lägret och lade oss att sova. När morgonen kom gav vi oss ut igen men blev än en gång utan fångst. Resterande delen av förmiddagen ägnade vi åt träslöjd, bad, bärplockning och högläsning. Jag låg även och sov en liten stund vilket var stärkande. När klockan var över lunchtid blev min följeslagare Max hämtad av två bekanta och jag fortsatte vandringen på egen hand.

Mot Svartån!

DSC_1663 DSC_1665  DSC_1673   DSC_1693DSC_1678

Read Full Post »

Kära Håvers och övriga läsare!

Äntligen har jag lyckats få ned min odyssé genom Hälsingland på pränt. Idag ska ni få läsa om min och min följeslagare Max första dag i detta fantastiskt vackra landskap.

Flottare

Tisdag 20 augusti

Efter en natt på vandrarhem i Bollnäs tog lokalbussen oss till Runemoströmmarna som är en del av Voxnan.  Pigga och förväntansfulla klev vi av i den gemytliga byn Runemo och kom direkt i samspråk med ett trevligt par som önskade lycka på färden. Oturligt nog hade vi klivit av bussen på fel hållplats men som tur var fick vi skjuts av en lokal hjälte, vid namn Rune, som körde oss till rätt ställe. Om byn är döpt efter nyss nämnde hjälte är emellertid oklart.

Följande konversation lät höras i bilen:

– Finns det någon fisk i älven tror du Rune?

– Jo, nog finns det fisk, men de va bättre förr..

– Jasså, hur kommer det sig?

– Dä ä na jefla kraftverken…

Tystnad.

En iskall kåre kröp längs min ryggrad, men den försvann lika snabbt när jag tittade ut ur bilfönstret och såg det vindunderligt vackra hälsingelandskapet susa förbi utanför. Röda hälsingegårdar, susande granskog och där, mellan träden och gårdarna, dansade den klarblå Voxnan som en yster ungmö.

Fin hälsingevy!

Fin hälsingevy!

Vi fick ingen harr...

Vi fick ingen harr…

Väl på plats vid älvbrinken njöt vi till fullo av den fantastiska omgivningen. Jag har fiskat i många år men har nog faktiskt aldrig upplevt ett vackrare ställe än detta. Det fanns gott om lugnstrykor, forsar, storstenar och djupare strömmar. Älven kändes som skapad för flugfiske efter storharr och laxöring. Max och jag hällde i oss en kopp kaffe och riggade spöna.

Flugval är alltid lite lurigt när man kommer till nya vatten. Jag valde att knyta på en guldskalle med olivfärgad kropp eftersom jag observerat att älven såg djup ut. Redan i första utlägget kände jag en lätt dragning i linan. När jag såg flugan komma mot mig noterade jag att det var en helt stim med……löjor, efter den. Samma procedur upprepade sig i varje kast varefter jag bestämde mig för att byta ställe.

Max, som är novis inom flugfiskets fantastiska värld, stod lite längre ner i älven och var i full färd med att hitta sin kastteknik. Jag noterade nöjt att gossen var lättlärd och gick vidare längs brinken.

Novis flugfiskare med stil.

Novis flugfiskare med stil.

Nästa ställe fick bli en liten stenpir som sköt ut i det forsande vattnet. Strax bredvid piren for en stark ström fram och där den planade ut fanns ett intressant område som jag ville fiska av grundligt. Återigen fick en guldskalle mitt förtroende. Efter ett par kast, då jag med gott tålamod låtit flugan sjunka djupt ner i strömmen, kände jag äntligen att det ryckte i andra änden av linan. Lycklig, av den fulländade upplevelsen, började jag drilla fisken.

Detta var ju för bra för att vara sant! Solen lyste, Voxnadalen var precis lika vacker som i Lidmans böcker och nu stod jag till och med och drillade fisk!

Min kombattant började så smått och ge sig och det var dags för håvning. Fem meter ut i vattnet såg jag att det blixtrade till i vatten.

– Trevligt med en harr, tänkte jag högt.

Harren började dock alltmer att likna en mört, och mycket riktigt. Upp ur det klara vattnet kom en mört och rev hela den idealiserade bilden som jag hunnit måla upp under den 30 sekunder långa drillen.

Fort som tusan krokade jag av och returnerade den. Besvikelsen lade sig snabbt. Jag hade i alla fall fått känna en fisk och resan hade precis börjat. Resten av dagen gick vi längs älven och kastar idogt. Vi gjorde enbart korta pauser för att äta eller dricka något eller för att sova en stund. Till vår förtjusning kom två medelålders kvinnor ner till älven och pratade med oss. De bodde, liksom Rune, i byn och var nere för att ta sig ett dopp.

DSC_1588

Välförtjänt

Välförtjänt

Jag har det bra

Jag har det bra

När eftermiddagen kom så fann vi äntligen stället där vi skulle tillbringa natten. Vi hade på förhand hyrt den mytomspunna flottarstugan och den gjorde oss icke besvikna. Det visade sig att den innehöll allt man behöver för en natt i vildmarken: två britsar, en eldstad, ved, och ett foto på gamla fina flottare som jobbat längs älven under flottningens storhetstid. Som trogen Lidman-läsare har jag blivit grundligt insatt i flottarens liv och, min vana trogen, givetvis romantiserat det alltför mycket. Troligtvis var det ett riktigt skitjobb med dåliga löner, obekväma arbetstider och existentiell ångest av typen ”vad gör jag med mitt liv”. Märkligt nog salufördes yrket av den solige Gösta ”snoddas” Nordberg som ett fritt yrke med god tillgång på kvinnor i följande lovsång:

Noterbart är att ”snoddas” själv aldrig jobbade som flottare och således inte visste riktigt vad han sjöng om.

Flottarestugan och flottar-Max.

Flottarestugan och flottar-Max.

DSC_1631

Bra komfort.

Bra komfort.

Två flottare i samanbitet möte.

Två flottare i sammanbitet möte.

Åter till fisket. Som jag nämnt tidigare var de yttre förutsättningarna för att få fisk mycket goda. Jag var därför en aning förvånad över att min mört var det enda vi fått under dagen. Jag lugnade mig dock med att kvällsfisket troligtvis skulle vara mer fruktbart och ge den reportagefisk som jag så gärna ville ha. Vi tog det således lugnt och laddade för mörkrets inbrott. Under tiden förlustade vi oss med att bada, läsa högt ur Lidmans mästerverk Fiskefeber och prata om livets väsentligheter.

DSC_1600

Voxnan

Voxnan

DSC_1611

När då slutligen mörkret lagt sig över älven, och vår kafferök som ett täcke däröver, knöt vi på nya flugor och smög oss ner till vattnet. Nu skulle alla de platser som vi passerat under dagen få visa sitt rätta jag!

Det slog mig direkt att ljudvolymen längs ån var avsevärt lägre än vad den varit under dagen och när vi kom fram till den första forsen så var den snudd på stendöd.

Runes apokalyptiska stämma började plötsligt ringa i mitt huvud:

– Dä ä na jefla kraftverken.

Nog för att jag vet att kraftverk kan förstöra bra vatten genom sina dammar och minimiutsläpp, men något liknande detta är sällan jag skådat.

Nttbild.

Nattbild.

Vargtimman!

Vargtimman!

Vi gick från ström till ström, från storsten till storsten men det var likadant överallt. Vattennivån var säkerligen 1-1,5 meter lägre i hela ån vilket gjorde att strömmar och stenar låg blottade. Håglöst gjorde vi några kast på var ställe men det kändes bara meningslöst. Besvikna gick vi tillbaka till flottarstugan och tog oss ett rus innan vi somnade.

Kvällsfilosofering.

Kvällsrus

Morgonen därpå bjöd på en lika vacker dag men det var med tunga steg som vi lämnade Runemoströmmarna. Än en gång har vattenkraftverkens påverkan gjort sig påmind med sina ödesdigra konsekvenser för allt som lever i dess utsatta vatten. Inga insekter kan leva i ett vatten som halva dygnet är torrlagt. Kantzonerna är snudd på sterila miljöer och fiskens tillgång på föda blir därefter.

Måtte djävulen ta alla vattenkraftverk!

Voxnan

Voxnan med normalt flöde.

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: